Handdukar!

Vacker 50-tal. Observera den vackra kvistbården.

Jag är patetiskt förtjust i handdukar - gärna kökshanddukar av olika slag; glas, hand, vanlig, grov. Eller linnehanddukar för badrummet. Och jag anser att handdukar är kulturhistoria som borde dokumenteras bättre. Och när jag har allt manglat och fint och liggandes i linneskåpet - ja, då känner jag mig rik.

Redan på 1950-talet skrev min favorit Gertrud Ingers en underbar bok vid namn Handdukar och duktyg och här finns många av de vanliga med; gåsögon, röda bårder m.m. Och mycket kulturhistoria. Mitt exemplar är utlånat så jag hänvisar till denna bild

2008 kom Ann-Kristin Hallgren med en modern variant - mer på tanke på lay-out för en hel del av de gamla godingarna finns med.

Själv har jag vävt dessa, skam till sägande i en teknik jag inte längre kommer ihåg. På en rulle ligger också 12 stycken i tuskaft och väntar på att bli klippta, namnade och inlagda i linneskåpet. En god vän och jag vävde för ett par somrar sedan dessa från ett mönster från den alltid lika inspirerande Vävmagasinet.

De vänstra har jag vävt själv - även påsk- och julvarianter. De rosa/vita/svarta är auktionsfynd. Bomull-linblandning.

Under tiden kan jag börja fålla och namna ett par fina handduksräckor som jag fått tag i via auktioner. De är nog - här får ni som vet gärna rätta mig - från 50-talet och är sådant som folk köpt men aldrig gjort vid. Underbar kvalité som inte går att få tag i idag. Jag gillar ju rosa så denna variant är jag särskilt glad över.

Hellinne är det med ålder? 50-tal??

Men fortfarande görs det handdukar av klass i Sverige. Jag tänker då på Klässbols linneväveri och det är från dessa jag köper mina nya glashanddukar - Manhattan av Peter Condue. Dyra är de, men väl skötta kan de hålla i generationer. Jag köper en då och då och namnar under sommarsemestern.

Stilren, vacker och vansinnigt bra att torka vinglas med!

Men herregud, hör jag någon ropa. Vad SKA du med alla dessa till? Tja, säger jag. Dels ÄR de kulturhistoria och av den anledningen underbara att äga. Men vi använder mängder med handdukar. Vi har inte diskmaskin -vill inte ha diskmaskin och torkar både disk och händer i köket. En sval linnehandduk till gäster och en annan för husfolk tycker jag är artigt sätt i badrummet. Och tro mig, hur många dussin jag än har så händer det titt som tätt att linneskåpet är tomt och handdukarna återfinns antingen i tvättunnorna eller i mangelkorgarna.

Men det är ju en helt annan historia.....

Folkdräktscirkel

Anne-Maries livstycke. Från Skånes sydöstra delar.

Ikväll var jag på en favoritaktivitet - folkdräktscirkeln. Eller cirkel och cirkel förresten. Den består av ett gäng kunniga damer som träffats under en ännu kunnigare dams ledning i hundra år, eller däromkring. Av någon anledning som jag fortfarande inte listat ut, blev jag inviterad att ingå i denna grupp för - tja, femtio ??? år sedan. Och tackade glatt ja. Och det har jag INTE ångrat.

Anitas underbara utskårssöm

För det första sys det. Mycket. Men långsamt. Så är det med folkdräkter. Anita, vår ledare, är fena på tillskärning och alla de där knepen som gör att det blir snyggt. Och så vet hon hur man sydde förr. Mia, textil museimänniska, uppmuntrar oss hela tiden att välja förlagor från samlingarna - ingen dräkt blir därmed den andre lik = precis som det var när man bar dräkter. Anne-Marie - sällsynt kunnig i bl a vitbroderi, kan hjälpa en när utskåren inte blir som man tänkt sig. Margareta har sytt en av de vackraste dräkter jag sett och håller på och komplettera med både det ena och det andra. Barbro kan som få vår historia och kan tala om vem som sytt vad och när och vem som har vad gömt i sina gömmor och som vi borde be att få titta på.

Här håller Margareta på med ett livstycke i ylle. Villand tror jag det är.

Kolla en så finurlig anordning! Här skall kjortel hängas på.

Ett härligt gäng, alla djupt intresserade av slöjd och hemslöjd. Inte blir det sämre av att vi fikar tillsammans och det brukar bli en veritabel fest. Idag serverade Barbro en härlig sallad bl a.

Här har jag lärt mig otroligt mycket. Inte bara att sy utan också om historien och så har jag fått ett utmärkt nätverk. Vi besöker också ofta utställningar tillsammans och flera är engagerade i dräktrådet. Någon dansar folkdans och känner till dräktbruket där.

Dessutom får man se så mycket. Idag hade Barbro med sig en gammal nattsärk med fina broderier på och Mia visade ett nyinköpt yllebroderat jynne som vi alla bara dreglade över.

Barbros fina skjortbroderi

Att sy för hand är sällsynt rogivande. Och vad gör det att det tar tid? Inte ett dugg. Själv förväntar jag mig att min blir klar 2028 - sen höst.

TS-dagen

Jobb, jobb, jobb - ja, mitt liv har varit fyllt av sådant de två senaste veckorna. Dels mycket på jobbet men också inläsning av böcker jag tar mig igenom för Kulturrådets räkning. Mycket roligt men intensivt - i synnerhet som flera böcker dök upp alldeles för sent.....

Men nu är det klart för denna gång och jag passade på att koppla av i lördags med att åka till TS-dagen. Med det menas Teleskop-service-dagen och är helt enkelt en astronomidag som mitt favoritastronomiföretag anordnar. I år lite reducerat eftersom föredragshållaren inte kunde ta sig hit från Brittiska öarna på grund av en viss vulkan som trilskas..... Och det var ju synd men mina observationspolare Mattias och Tobias och jag åkte ändå dit eftersom det är roligt att träffa andra och Hans och Berit som äger företaget. Så hade nog alla andra också resonerat för där var fullt med folk ändå.

Jag har länge funderat på att köpa ett mindre teleskop eftersom jag börjar bli trött på att släpa min 6"-tub med mig. Eftersom den dessutom är en reflektor så är det ganska lätt att speglarna kommer i oordning när man kör över stock och sten (som jag) och då blir det inga fina bilder. Och att fixa till speglarna (kollimera) är nog det tråkigaste som finns; man håller på i flera timmar och slutresultatet är ungefär som när man började.....

Jag har därför tittat på en liten refraktor (linsteleskop) och fastnade för en liten skönhet från William Optics. Inte gjorde det något att butiken hade extrapris på just denna under TS-dagen så jag slog till. Vinden ven när vi körde hem och jag trodde inte jag skulle kunna inviga teleskopet redan lördag kväll men ibland har man tur. Molnen drog bort och jag kunde skåda både Saturnus, Mars och Venus genom mitt nya teleskop. Och det var fantastiskt! Men ännu bättre blev Månen, en tunn skära omgärdad med Jordsken som gjorde att man anade hela skivan. Genom teleskopet och med en 8mm baaderlins var ytan knivskarp och kratrarna framträdde bättre än jag vet inte vad. Till och med kratrarnas förhöjda mittpunkt var distinkta.

Skall försöka fotografera med lilla refraktorn men behöver fixa lite med en adapter, så det kommer att ta ett tag.

Nu hoppas vi bara på fint väder så att vi kan träffas uppe hos Mattias i Älmhult - han har spanat in ett par riktigt mörka platser att observera från.

Så det var en dag väl använd. Och ett stort tack till både Hans och Berit för deras gästvänlighet och trevliga sätt!

"Inget slöjdande alls!", hör jag mina slöjdande vänner fnysa. Nej, inte själv men dottern i teleskop-huset är stickintresserad och besöker stickcaféer då och då. Förra året stickade jag på en näversjal och hon blev så intresserad att jag ordnade mönstret till henne. Vi pratade lite om den i år och så kom vi in på Citronen, som hon också blev intresserad av. Så nu ska vi utväxla ännu flera mönster..... Och det är ju perfekt! En dag när man kan kombinera astronomi och stickning kan ju bara vara en bra dag.

Lite folkdräkt....

Det går långsamt men framåt för folkdräkten. Nu håller jag på med kjortel och fållar den med röda band på insidan.

Jag kan inte låta bli att imponeras över med vilken noggrannhet man sydde kläder förr. Tänk att lägga ner ett sådant arbete på den osynliga fållen! Men plagget blev å andra sidan starkt och håller än idag där de finns på våra museer. Tanken var ju att dräkten skulle hålla och kunna ärvas - om inte i helt skick så i alla fall i delar.

Ja, imponerad är ordet.

Det är ett behagligt arbete, inte svårt, långsamt och man hinner tänka många tankar när man sitter och handsyr.

Bl a tänker jag på Jane Austen, som enligt flera biografier, var mycket stolt över sina jämna och fina stygn. Jag har sett en näsduk hon broderat och tro mig - hon hade all anledning att vara stolt. Och titta på det här lapptäcket som hon och hennes syster Cassandra sydde till mamman!

Så duktig är inte jag men är nöjd ändå.

Nu väntar jag på nästa ledighet med mycket ljus - då MÅSTE särkens vitbroderi bli klart.

Citronutställning

Är inne i en hysterisk läsperiod men mängder av böcker som skall plöjas igenom och bedömas. Mycket ointressant, väldigt mycket elände och så de där pärlorna som man aldrig kommer att glömma!

Hann i alla fall med ett besök på skärtorsdagens stickcafé. Eva på Helylle har just ordnat alla Citroner till en trevlig utställning. Så fint det blev! Och en sådan trevlig vernissage med påskgodis och påskmust!

Roligt är också att man kan få rösta på den man tycker bäst om och jag föll för ett par rosa varianter (underligt, inte sant??) men kan inte bestämma mig för vilken av dessa jag lägger rösten på. Tur att man har hela april månad på sig att vela. Den ena av dessa är i alla fall stickad av Joyful Knitting, det tror jag att jag listade ut.

Nehej. Tillbaka till den sköna (?) litteraturen.

Ann-Mari Nilsson på besök!

I onsdags hade jag förmånen att få lyssna till Ann-Mari Nilsson, designer som nu givit ut boken Sticka mössor, vantar, sockor utgiven på Hemslöjdens förlag.

Vi som tidigare har tittat i boken vet att den ger ett gediget och lite tidlöst intryck. Här finns olika varianter och - vilket är förnämligt - svårighetsgrader på mössor, vantar och sockor. Mycket utgår från Ann-Maris egen textila uppväxt och vi som gillar skånsk textilhistoria hittar rötter i denna mylla på en del plagg.

Roligt var att få höra hur det gick till att göra boken; hur Ann-Mari hamnade i allt större tidsbrist (så är det ju alltid med stora projekt) och till slut fick sitta och sticka både jul- och nyårsafton. Och att det bakom varje färdigstickat plagg minsann finns ett eller flera upprepade och förkastade.

Ann-Mari hade med sig sina arbetsböcker och vilken fröjd det var att få titta i dem. Så här såg alltså utkasten ut! Och så mycket som blev eller inte.

Vi fick också förklaring till bokens tidlösa intryck; här finns inte en enda avfotograferad människa och man har försökt hålla bokens lay-out så ren som möjligt. Det är klokt tycker jag. En bok som ser daterad ut lånar/köper folk oftast inte. Inte förrän den blir VÄLDIGT gammal - då blir det kul på ett annat sätt.

Jag har själv inte stickat något ur denna bok men eftersom jag är en långsam stickerska är det kanske lämpligt med en mössa och vantar under sommaren. Det finns då en minimal chans att det blir klart till nästa hemska snövinter......

Den enda missen var att Ann-Mari inte fick så väldigt mycket tid på sig - det här var ju ett årsmöte och andra skulle också säga sitt. Jag och flera med mig hade gärna lyssnat längre. Ett studieförbund och jag har därför planer att be Ann-Mari komma till Kulturhuset Vita skolan i Östra Göinge till hösten.

Nya projekt

Jaha, nu har jag börjat på ett nytt projekt: en SPEDETRÖJA. Länge har jag gått och suktat efter en sådan och tittat på Inger Ohlssons alla vackra exemplar. Ett föreläsararvode i den trevliga formen av en presentcheck på Helylle gjorde att jag gjorde slag i saken. Och nu har jag stickat hela fyra varv i det underbara Röros lamullgarn och med stickor 1,5. Det kommer att ta tid men så härligt det är att sticka tunt och med fina stickor.

Tror att jag redan vet vilket band jag vill dekorera med när jag blir klar - sådär 2023 på senhösten. Antingen det rosa (ingen som känner mig blir väl förvånad) eller det vackra svarta med röda blommor. Eller ett blått som jag fick från Kina. Eller något annat.

Men jag har ett par år på mig att fundera över detta delikata problem. Tror jag.

Å andra sidan har Traveling Woman vuxit en aning och jag har börjat på första mönstervarvet. Men sedan anlände Röros till mitt hem och förstörde takten.

Så kan det gå.

Går gör det däremot inte med stjärnorna. Idag är det NÄSTAN stjärnklart men å andra sidan är det orkan.

Snart tror jag på en intergalaktisk konspiration. Det är säkert Vogonerna eller Borgerna eller några andra lika illasinnade typer som ställer till det.

Se upp!!

Flera av er som läser den här bloggen har hört av sig till mig och frågat om jag inte kan tipsa hur man kan börja titta på stjärnhimlen. Självklart kan jag det.

Jag tycker man kan börja väldigt enkelt. Helt enkelt gå ut och ställa sig på backen och titta upp. Eller som Marie Rådbo, en av mina favoritastronomer, brukar skriva: "Se upp!" Hon använder gärna enbart ögonen när hon observerar - detta ger henne överblick och ett vitt perspektiv.

Till en början är det bara ett virrvarr - ingen ordning alls. Men vill man veta var olika saker ligger skall man gå till närmsta bibliotek och låna en stjärnkarta. Eller så går man in på Heavens above och där kan man man själv välja tiden och platsen man skall observera ifrån och simsalabim har man en karta. Jag har ställt in min på Vinslöv och ikväll klockan nio ser stjärnhimlen ut så här:

Börja med Orion - han känner de flesta till och han kommer snart att försvinna ju närmare sommaren vi kommer. Titta på stjärnan längst upp i vänstra hörnet. Den heter Betelgeuse och lyser med ett tydligt rött sken (vissa kvällar mycket rött, tycker jag). Titta sedan på stjärnan längst ner till höger. Den är också mycket klar, heter Rigel och lyser med ett blått sken. Jämför de två - visst är de vackra, men så olika. Tittar ni här i Wikipedia så ser ni allt tydligare.

Anledningen till de olika färgerna är att Betelgeuse och Rigel tillhör olika klasser av stjärnor; Betelgeuse är en röd jätte som man tror kommer att bli en supernova (och så småningom dö) om en sisådär 1000 år, Rigel är en blå jätte som snart kommer att lämna jättestjärnstadiet och astronomerna säger att den antingen blir en vit dvärg eller en supernova. Allt det där är väldigt intressant och det finns hur mycket för oss populärastronomiskt intresserade att läsa om det, men man kan också bara strunta i all fakta och bara glädja sig åt skönheten.

Gå tillbaka till wikipedian så ser ni att strax nedanför Orions bälte - de tre stjärnorna som ligger på rad i mitten - finns en markering för Orionnebulosan, eller M42. Man kan faktiskt se den med blotta ögat, vilket bara det är häftigt, men än roligare blir den i teleskop - eller på foto. Orionnebulosan är ett av rymdens många BB och här håller stjärnor på att födas. På Populär Astronomis blogg finns en bra och spännande artikel om det.

Ja, det var en enkel men rolig favorit det. Här i Vinslöv skall det vara mulet hela helgen, så ingen Orion här inte. Men måndag kväll och ännu bättre tisdag kväll kan det blir riktigt bra. Så passa på och hälsa på Orion då. Och är man feminist liksom bloggens författare kan man glädja sig åt att man i fornnordisk litteratur kallade Orion för Frejas slända. Fast det är en uppgift jag läst för länge sedan och sedan aldrig funnit källan igen. Det kan vara ett hjärnspöke med andra ord.

Sak samma; Orion eller Freja. Vacker är han/hon i alla fall.

Tråkiga böcker........fast inte!

Som bibliotekarie slutar jag aldrig att förundras över alla de förläggare och författare som uppenbarligen inte vill att deras böcker skall bli lästa/använda. Hur kan man annars förklara den uppsjö bra böcker med fruktansvärt tråkiga omslag som ges ut? Den sorgliga sanningen är att om inte boken ser lockande ut, så läses den inte. Vi biblioteksmänniskor kan i viss mån motverka detta genom att ta dessa fulingar till vårt hjärta och prata om dem inför grupper, enskilda besökare och skriva om dem i olika sammanhang.

Så det gör jag nu. Två alldeles fantastiskt härliga böcker, två riktiga böcker för oss nördar har anlänt och tro mig - de kommer ALDRIG att lånas ut om inte vi puffar för dem. Titta själv! Har ni någonsin sett något tråkigare omslag? Och när man tänker på innehållet är det så att man kan gråta blod.

Böckernas författare, Britta Johanson, har samlat 826 mönsterbårder att sy i korsstygn. Men vi som är lite vana slöjdmänniskor vet då genast att man kan använda mönstren till stickning, i vävnader och på en rad andra sätt. Tänk en kofta med någon av dessa bårder? Eller en babyfilt sammanfogad av olika bårder? Eller en pärlstickad mudd? Eller......

Ännu bättre är nästa bok, 7668 (!!!) stjärnor. Nu är jag ju besatt av stjärnor och kan inte få nog men tänk att få tag i en hel bok med stjärnvariationer! Ett helt sängtäcke eller en julduk prydd med olika sådana hade varit kanon. Eller, återigen, en pärlstickad mudd. En damastduk kunde också vara på sin plats.

Ja, det finns som sagt, hur mycket inspiration som helst att få i av dessa böcker men hade inte författaren kunnat brodera en bård och lagt på bokens utsida? Eller en stickad stjärnmudd på den andra? GENAST hade folk velat titta i dem. Intressant är att Britta Johanson är textilkonstnär som verkligen vågar ta ut svängarna. Hon har en butik i Vadstena och ställer ut de mest spännande alster. Läs gärna artikeln om henne i Corren.

Men vad gör vi nu när böckerna ser så tråkiga ut på framsidan? Tja, vi får väl prata........

Dominokurs

Igår var jag på en kurs i dominostickning. Jag hade provat på innan och fortsatte därför med min väska som ser ut så här just nu, men som på något mirakulöst sätt skall bli en liten bag/pås-liknande sak. Det roliga med dominostickning är att man hela tiden måste vara lite alert så man inte glömmer 1. vilken sida man skall ta in och 2. att ta in. Ibland blir intagningslinjen lite skev, men vad gör det?

Kursinspiratör var Queen Mudd och hon hade många piffiga tricks och tips att komma med. Som bonus fick vi lära oss sticka i-cord. Verkar väldigt roligt.

Denna MacCase har Queen Mudd gjort och jag hoppas kunna göra ett eget till min egen Mac. Men måste fundera på färger och sådant trevligt innan.

Men mest av allt vill jag bli klar av läsningen av Nawal el Saadawis bok Den stulna romanen. När den är färdig kan jag nämligen tillåta mig själv ett par varv till på Traveling woman.

Sjalsfränder!

Jag gillar kvinnor som reser. De lär sig så mycket. Och har många saker att berätta.

Så hoppas jag att det blir med min Traveling Woman, som jag nyss lagt upp och stickat en bit på. Citronen gav mig blodad tand och jag är nu fast i sjalträsket. Från Anna garndrömmar fick jag nys på Traveling Woman, som den begåvade Liz Abinante skapat. Anna har stickat en i tjockare garn än mitt (och så fint det blev) men jag vågar mig ändå på mitt tunna. Så jag tog ut en kopia och började sticka i mitt underbara garn från Chili Gredelin, Simone Charming. Att det är 70% babyalpacka och 30% silke märks - det är mycket lättare att sticka med än det garn jag använde till Citronen, som enbart bestod av silke.

Jag vill faktiskt också passa på att tacka Queen Mudd, som när vi började med Citronen väste i mitt öra "du behöver INTE en svensk översättning". Nej, så klart jag inte behövde. Jag, som läser mest på engelska, behöver faktiskt bara lära mig termerna och en del koder för att nu våga mig på ett mönster på engelska. Och det ökar ju mönsterutbudet vansinnigt mycket. Så är det, man behöver goda vänner som puffar en i rätt riktning.

För övrigt hoppas jag att lördagen blir stjärnklar. Då har jag planer för en klotformad stjärnhop som jag vill fotografera och sedan brodera. Den tillhör förvisso en av de mest fotograferade, så jag kunde ju lätt stjäla en bild från Internet. Men se, det hade varit att fuska!

Trevlig helg alla!

Utlottning!

Jaha, då har bloggen passerat 1000 besökare utan att jag hann observera det. Jag är ju inne i mina tre arbetsintensiva marsveckor och har knappt tid för någon fritid. Hann dock observera lite galaxer i natt - alltid trevligt - och så har jag börjat på en Traveling Woman av Liz Abinante. Idén fick jag från den trevliga sajten Annas garndrömmar och hon har gjort minst en sådan. Själv skall jag göra min i det fina garnet Simone Charming från Chili Gredelin (min favoritgarnleverantör som nu dessvärre tar time out).

För att fira bloggens 1000:de besökare lottar jag ut ett garn från just denna garnfavorit. Chili Gredelins underbara silkesgarn Geisha Pitchy kan jag rekommendera. Jag köpte två nystan på vardera 50 gram (500 meter) för att sticka mig en sjal men när väl Citronen var klar var inte ens hälften av garnet uppstickat. Ni har förmodligen till leda sett bilderna på Citronen, men här kommer den som ett prov på hur det kan se ut när man stickar i detta fantastiska garn.

Hur man blir med i utlottningen? Bara skriv en kommentar till denna bloggpost om skönlitteratur eller stjärnor eller slöjd - eller flera av detta (och det räcker med en kommentar som "jag gillar stjärnklara nätter" eller "glöm skönlitteratur, jag stickar i stället".....). Glöm inte bifoga vem du är (på något sätt). Och tävlingen är öppen mars månad ut.

Tack för romantisk uppmärksamhet!

Den här och de två nästkommande veckorna har jag ställt till det och på något sätt bokat in mig fyra kvällar av fem för jobbets räkning. Hur kunde det gå så snett? undrar jag och begriper att det bara finns en att skylla på - mig själv. Så det blir intensiva och ganska roliga veckor.

Som en väldigt trevlig uppmuntran kom därför Katarina Bexells artikel i Norra Skåne om boken Nutidsromantik. Jag tyckte jag bluddrade på och pratade ostrukturerat om precis allting, men Katarina har lyckat bringa klarhet i förvirring och skrivit en jättebra artikel. Den tackar jag för! När jag är ute och föreläser blir jag då och då intervjuad av journalister för ortens tidning. Självklart är inte alla intresserade av mitt ämne och gör väl så gott de kan men vilken skillnad det är att prata med en journalist som både är intresserad och själv stor läsare. Hur kul som helst.

Evy Callmer, men den genomintressanta bloggen A Room of My Own (efter Virginia Woolfs berömda novell) har också läst igenom boken och skrivit en väldigt genomarbetad recension av den och eftersom hon är bibliotekarie glädjer det mig extra mycket att hon ser nyttan med min bok. Är man det minsta lilla intresserad av läsning rekommenderar jag bloggen eftersom Evy genom alla tider läst brett, reflekterande och samtidigt med känsla. Jag tror att många kan hitta tips på egen läsning här.

Så tack till både Katarina och Evy som ger mig lust till nästa projekt: en bok om kvinnosakslitteratur från hedenhös till idag.

NU så!

Svart garn, tunnare än det vita och så samma gotlandsros. Nu tycker jag det blev bra. Kan stickas lite fastare dock. Men så här blir det. Skall lägga upp till riktiga muddar i eftermiddag.

Man ser ju tydligt skillnaden mot det vita i alla fall.

Nähä, inte nu heller!

Jag gnetar vidare med mina ev. rosenmuddar. Nu har jag gått ner i stickstorlek (2,5 - tror jag, min "mätsticka" har försvunnit i något korgdjup) och tycker det blev bättre så här. Man börjar faktiskt nästan tycka att det är en ros som är stickad. Bytte mönster också - det här är en gotlandsros och jag tror att dess mer kompakta form passar bättre. Men mönstret syns fortfarande dåligt så nu är nästa steg att göra om den sista varianten men med svart bakgrund.

Jag kan nog hålla på med det här till dödagar. Fast lite roligt är det att se de olika resultaten.

För att inte helt gå ner mig i rosenmuddsträsket så virkar jag en hexagon nu och en annan då. Hinner precis en på fikarasterna och det är riktigt trevligt att sitta och prata med kollegorna samtidigt som man virkar. Och de är alla mer eller mindre slöjdintresserade och kommer med uppmuntrande rop - och ett och annat gott råd.

Ibland blir det inte så bra!

Tror min cykel är någonstans i denna snöhög

Helgen har jag tillbringat med att skriva färdigt ett föredrag om "Förmedling av skönlitteratur" - en kurs som skall hållas på Bibliotekshögskolan i Borås. Eftersom jag känner till flera av kursdeltagarna ser jag mycket fram emot att få träffa dem och diskutera ämnet - flera är riktigt duktiga och brinnande kollegor som redan kan det mesta i ämnet (minst lika visionära och kompetenta som föredragshållaren).

Nåväl, jag behövde koppla av lite grann och började sticka en mudd i mönsterstickning. Min idé var att äntligen få använda det underbara rosaskiftande Kaunigarnet och låta mönstret skifta i alla dess nyanser medan bakgrunden skulle vara i rent vitt. Garnet är det inget fel på - det vita är Hillesvågs underbara Hifa 2 som nu också heter Ask. Och så det läckra Kauni som jag köpt på Helylle. Mönstret hämtade jag ur en riktig klassiker - Kerstin Lokrantz Korstygn på kläder från 1977. Jag tror jag broderat mig igenom hela den boken ett par omgångar. Men nu var jag på jakt efter ett enkelt rosenmönster och det hittade jag också.

Men som syns blev det inte bra. Mönstret framträder inte så disktinkt som jag önskat utan verkar utdraget, uttänjt och slarvigt helt enkelt. Och jag undrar varför. Kan det vara att jag har för tjocka stickor? Eller har jag (som inte brukar det) stickat för löst? Eller?

Tror jag provar en gång till men med tunnare stickor. Och så tar jag med mig slarvlappen till nästa stickcafé och frågar gurusarna (eller vad det kan heta i plural) till råds.

Under tiden - och på vägen upp till Borås - tar jag i stället fram en godisbit som jag nästan glömt att jag håller på med; ett par rosa muddar med eget pärlmönster på diagonalen. Garnet är Raumas Babygarn.

Citronen i mål!

NU är citronsjalen i mål och det har verkligen varit roligt att sticka den. Ja, om jag inte räknar de sista elva varven med 540 stycken maskor. Och värst var avmaskningsvarvet som tog nästan en hel timme. Nu är jag ju inte van och silkesgarnet slant än hit och än dit och ganska ofta ner i diket.

Men som sagt, nu är den klar och jag är nöjd. Borde naturligtvis sträcka ut eller göra något annat skumt som jag har dåligt koll på, så det får vänta.

Roligt är den, som sagt, och jag kan mycket väl tänka mig att sticka en till men då i tunt ullgarn. Inte nu dock.

Anne Frank har däremot ännu inte kommit i mål och tur är väl det - vi vet ju alla hur det går. Inläsningen vi lyssnar på är helt enkelt strålande och vi tar en skiva per kväll när vi är hemma.

Längtar nu efter att påbörja något nytt men kan inte bestämma mig. Ett par tjocka vantar i Nepal?? Var inne på Helylle idag för att hämta grått Nepal till dottern som vill sticka Bellas Mittens. "Varför skall bara hon få garn" tänkte jag och inhandlade raskt tre nystan till mig själv. I Nepal men rosa. Någon som är förvånad??

Fast kanske blir det ännu en spetsjal i det här underbara garnet från Chili Gredelin. Simone Charming heter det och charmerande är damen i allra högsta grad. 70% babyalpacka och 30% silke, 100 gram=800 meter. Undras hur mycket sjal det räcker till? Jag har surfat runt på olika stickbloggar och många har gjort väldigt fina sjalar men jag har ännu inte fallit för någon särskild. Någon som har något förslag??

Bunad!!

bilden lånad från Bunads hemsida

Efter en ganska jobbig början på arbetsveckan kom jag hem ganska slut men humöret blev genast bra igen. I brevlådan låg årets första nummer av den norska tidskriften Bunad. Den vänder sig helt klart till alla oss folkdräktsnördar och vi ägnar timmar åt att dregla över vitsöm, yllebroderier och svepande kjortlar. Sedan kan man som småtråkig svensk ibland reta sig över den norska äppelkindade-nu-skal-vi-alle-gå-på-tur-mentaliteten men det är egentligen inget annat än ren avundsjuka. Tänk ett helt land där folkdräkterna verkligen används, nytillverkas och ingår i folks medvetande. Det måste vara härligt.

Än roligare är att Bunad nu ganska ofta ger sig över gränsen till Sverige i sina reportage - kanske för att vi är ganska många läsare här. I det här numret handlar flera artiklar om Skansen och bl a möter vi denne vackre hälsingbonde i sin fina dräkt. Ett annat parti handlar om kvinnodräkten från Mockfjärd i Dalarna. Vackert och förtrollande i alla sina starka färger.

Roligast var ändå artikeln om en mansdräkt från 1600-talet och Shetlandsöarna. Vi som sysslar med folkdräkt vet ju att dessa aldrig sett likadana ut från person till person. Och vi vet också att de förändrades över tid. I denna gamla dräkt (rekonstruktion) kan man ändå se drag som sedan levde vidare.

Ja, som sagt, kvällen är räddad! Och den blir än mer så när jag hittade följande fina vitsömsbild från en utställning som visades på Vinslövs hembygdsgård Västergårda förra sommaren - titta ett sådant enkelt och vackert broder - fullt möjligt att göra än i dag. Passa gärna på och besök Västergårda någon gång när där är öppet - de har en hel del intressant textil och har nyligen ordnat samlingarna på ett bra sätt.

Inte-OS-stickning!

Jaha, nästan alla vänner verkar ägna sig åt att se på OS och sticka. Dottern och jag är lindrigt intresserade av att se sport - motionerar däremot gärna och älskar Friskis. Så vi har bildat klubben "våga-vägra-OS" och förklarar helt frankt att vi ger fullständigt sjutton i om och i vad Sverige vinner medalj.

Så vi kommer att köra en kultur-stickning i stället där vi lyssnar på Anne Franks dagbok och stickar. Dottern läser om andra världskriget i skolan och är helt tagen av alla fruktansvärda händelser som inträffade och vill nu veta mer.

(notera dotterns egenhändigt stickade sockor)

Vad vi stickar? Dottern skall fortsätta med sin dominostickade väska och jag kämpar vidare med citronsjalen. Nu skall jag precis börja på rapport nummer fem - den sista. Fast känner jag för det gör jag nog både en rapport sex och sju också. Som vanligt hjälper katten Aerin till.

Så nu kör vi igång! Första loppet = första kapitlet = första skivan.

Vitt är vackert!

När jag behöver gå ner i varv finns inget bättre än att bläddra i en vitbroderibok. Finns det något vackrare? Alla dessa jämna, fina stygn som bara finns där på sitt vita underlag. Vilken möda, vilken skaparkraft! Och vilken ro det ger.

Vitbroderier har fått en renässans. Jag ser det i en ganska nyutkommen bok som heter Brodera i vitt av Marie-Noëlle Bayard (2008). När såg vi senast en bok om vitsömnad? Länge, länge sedan. Men jag tror att det är känslan av att vi är uppe i en hektisk livsstil med miljarder måsten och biljoner val som gör att vi längtar till det rena, enkla och samtidigt diskret vackra.

Så försök få tag i den här boken och njut! Här finns en hel del broderier som känns ganska traditionella och storståtliga (och som därmed också tar en hel del tid att göra) men en hel del är minimalistiskt och stiligt - som broderier på bilden ovan.

Min kärlek till vitbroderiet kom när jag på 80-talet hittade boken Brodera vitt på vitt av Elsie Svennås på Hästveda bibliotek. Jag vet inte hur många gånger jag lånade den och så småningom började jag även brodera - valhänt och fult men ändå.

Nu är jag själv lycklig ägare till denna bok som jag tycker är en textillitteraturens klassiker. På bilden nedan visar jag ett av paradexemplen - ett äldre broderi som Lena Nessle förälskade sig i. Men mycket annat känns förunderligt modernt - som knapphålsbroderier som hade kunnat ingå i den nya boken.

Att det sedan inte är lätt för trötta ögon att brodera vitt på vitt kan vi hålla tyst om. Mitt broderi i skånsk utskårssöm på folkdräktssärken tog evigheter att göra - och är inte klart än. Men vackert blir det. Det säger jag fastän jag gjort det själv. Och fastän bilden är väl suddig.